Ursprunget

Den traditionella korsvirkestekniken härstammar från medeltiden och Europa. Den nordligaste utposten för hustypen var Danmark och Skåne. En anledning till att man började bygga med korsvirke berodde på att byggnadsmetoden var virkesbesparande. Skåne är ju inte känt för sina stora skogar, utan har ett platt landskap präglat av ängar och öppna fält. Eftersom virket var en bristvara fungerade korsvirkesmetoden särskilt bra i södra Sverige och i Danmark. I de norra delarna av Sverige där skog absolut inte är någon bristvara, var det betydligt vanligare att bygga med timmer, så kallade timmerstugor. På Öland och Gotland, där det inte finns särskilt mycket skog, var det vanligare att man byggde hus i sten.

I Europa finns det flera städer med gamla korsvirkeshus, den största samlingen hittar du i Tyskland i staden Celle. Medan många närliggande städer bombandes under andra världskriget, skonades Celle nästan helt och hållet, vilket också bevarat de gamla traditionella korsvirkeshusen. En del av husen byggdes på 1500-talet.

Konstruktionen

Ett korsvirkeshus byggdes av så kallat fyrkantstimmer som man fogar samman i ett bärande fackverk bestående av korsade bjälkar som är förstärkta med snedstyvor i hörnen. Facken fyllde man i med lera, alternativt lertegel samt ett skyddande kalkputs. Senare bytte man ut leran mot bränt tegel. Taket bestod av halm eller vass och lades i en kraftig lutning (45 – 55 grader) för att optimera avrinningen. Byggnadstraditionen har bland annat gett skånelängan sitt typiska utseende med lång och rak huskropp, eller en huskropp i vinkel.

Korsvirkeshusets stomme består helt och hållet av trä och kallas för timra. I timran hade alla olika byggnadsdelar en speciell uppgift – att bära, fördela eller stadga. Korsvirkeshus byggdes på en grundmur, man placerade då fotträet direkt på grundmuren. På fotträet la man sedan ett stående virke, så kallat ständare. De placerades och infästes med ett litet mellanrum från varandra. Ständarna är de byggnadsdelar som har bärande funktion i ett korsvirkeshus. Hörnen på huset bestod också av ständar (hörnständar) och stöttades upp av snedstyvor. Takets vikt stöttade man upp med ett liggande remstycke (det monterades högst upp i väggen, närmast taket), det kallades för lejd. Lejdens tyngd vilade, förutom att den även monterades i väggen, på ständarna – det stående virket. Inuti det lilla utrymmet mellan ständarna byggde man ett fackverk, dock icke bärande men sammanhållande. I fackverket fyllde man på med glest placerade kvistar som lerklinades på bägge sidor.

Trots att korsvirkestraditionen inte är starkt etablerad i Sverige längre, byggs en del nya korsvirkeshus. Det finns även en del korsvirkeshus till salu, vilka ofta kräver en omfattande renovering. Anja och Ulrik är ett danskt par som köpte ett gammalt korsvirkeshus med anor från 1700-talet – här kan du läsa om deras renoveringsresa.

Vanliga frågor och svar