Branteviksålen

Den mest kända ålen i Sverige är troligtvis Branteviksålen. Om sägnerna är sanna ska den ha kastats ner i en brunn i Skåne år 1859. Det har dessvärre inte gått att fastställa dess ålder eftersom ålens hörselstenar lossnat och försvunnit bland sand och grus i brunnen. Hörselstenarna hos ålar (otoliter) består av kalkkristaller som sitter inuti ålens öron. Kristallerna får årsringar, likt ett träd, och det är så man kan räkna åldern.

En annan ål som blev uppmärksammad i en brunn är brunnsålen i Urshult. Anledningen till att den upptäcktes var för att dricksvattnet börjat smaka och lukta illa. Familjen Björgvik som bott i huset de senaste 22 åren ringde då en rörmokare som upptäckte ålen. Ålen, som var död, djupfrystes och skickades sedan till Institutionen för akvatiska resurser (Sveriges lantbruksuniversitet). Enligt Martina Blass, som arbetar som miljöanalytiker där, blev det lite av en luktexplosion när den frysta ålen tinades upp. Men till skillnad från Branteviksålen hade Urshultsålen kvar sina hörselstenar. De var betydligt tjockare än hos vanliga ålar och man kunde räkna till minst 88 årsringar. Troligtvis var ålen ännu äldre än så. Utifrån otoliterna kunde man även konstatera att ålen levt sina första fem år i det vilda eftersom de första årsringarna hade stora avstånd, vilket indikerar på snabb tillväxt. Därefter är mellanrummet mycket litet, vilket innebär att ålen haft en sämre tillväxt. En annan upptäckt var att ålen hade betydligt större ögon än vanliga ålar, vilket troligtvis berodde på att ålen levt instängd i brunnen.

Man vet inte hur ålen hamnade i brunnen, men det var faktiskt inte helt ovanligt att man la ner en ål i brunnen förr i tiden. Ålen fungerade som ett vattenfilter eftersom den åt upp groddjur, möss och andra djur som ibland ramlade ner i brunnen och dog.

Ålen – en märklig art

Ålen förökar sig bara i Sargassohavet, beläget nordost om Kuba och Bahamas. Den har en mycket komplicerad livscykel: Först läggs den som larv, som påminner mer om ett genomskinligt löv än en larv. Larven förs via Golfströmmen till Europa och norra Afrika. När den tagit sig över Atlanten har den fått en mer ålliknande form och kallas då för glasål. Många glasålar tar sig vidare till sötvatten genom att vandra upp genom åar och bäckar tills de når sjöar. Vandringen kan ta flera år.

När den har nått en sjö eller ett vattendrag har ålen ändrat färg och kallas för gulål. Nu tillbringar den tiden med att växa till sig och undvika faror. När ålen hittat en trygg plats stannar den ofta på samma ställe i flera decennier. Sedan händer något märkligt som fortfarande är oförklarligt: Ålen börjar vandra tillbaka till Sargassohavet. Den slutar då att äta och lägger istället all sin energi på att utveckla könsceller.

När ålen är på väg tillbaka till Sargassohavet har den en stålblå färg och är större. Den har dessutom utvecklat större bröstfenor och ögon, troligtvis för att se bättre på det stora djup den vandrar i (200 – 700 meter). När ålen kommer tillbaka till Sargassohavet förökar den sig och dör sedan.

Läs gärna boken Ålevangeliet: berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, av Patrik Svensson. Boken vann Augustpriset 2019 i den facklitterära klassen.