Pålar överför lasten till berget

Med en pålad husgrund kan man ta sig ner tillräckligt långt i marken tills man når ett marklager med bättre stadga. Under den sanka marken finns fast berg och det är i det man gjuter ner pålarna.  Lasten från huset förs då ner hela vägen till berget som bär upp vikten istället för den ostabila marken. Pålning av husgrund är i regel en förhållandevist dyr grundläggningsmetod, men det har blivit vanligare. Tidigare ansåg man att många marktyper var obyggbara men genom pålning kan man i nuläget bygga även där.

Olika pålningsmetoder

• Slagna pålar. I Sverige är det vanligast att man använder sig av slagna pålar. Det innebär att man slår ner pålarna, alternativt vibrerar ner dem i marken med hjälp av en pålkran. De stora vibrationerna och de höga ljudnivåerna som uppstår under arbetet har gjort att man helst undviker den här typen av pålningsarbete i känsliga miljöer eftersom det kan ha negativ påverkan på djurarter och människor.
• Pressade pålar. En annan metod är nedtryckning av pressade pålar, de förs ner i marken genom hydrauliska domkrafter. Själva byggnaden används i regel som ett mothåll. Den här metoden är vanligare vid förstärkningsarbeten snarare än uppförandet av en helt ny byggnad. Man använder oftast inte vibrering vid förstärkningsarbeten eftersom vibrationerna från slagna pålar riskerar att skada konstruktionen om det gäller en befintlig byggnad.
• Betongpålar. Betongpålar används i de allra flesta jordarter eftersom de är stabila, enkla att skarva och pålningsmeter är cirka 10 – 12 meter. De kan dessutom pålas mycket djupt, ner till cirka 100 meter. Det finns även pålar i stål, vilka förvisso är enkla att kapa och skarva men som inte klarar av alltför krävande grundläggningar eftersom slanka och mycket långa stålpålar riskerar att kröka sig. Däremot används de ofta vid grundläggning av lättare byggnader. Man kan då till och med använda kasserade järnvägsräls som pålar.

• Borrade pålar. Ytterligare en variant är borrade pålar, de används vid mer besvärliga markförhållanden, till exempel mark som innehåller olika typer av fyllnadsmaterial och sten och block. Borrade pålar är då mer lättanvänt än slagna pålar. Först borrar man ned ett stålrör till berget. Man kan sedan använda röret som det är, alternativt fylla det med armerad eller oarmerad betong. En stor fördel med borrade pålar är att man slipper buller och vibrationer under grundläggningen.
• Expansionspålar. Expansionspålar är ytterligare en variant som innebär att man driver ner ett stålrör i marken och sedan, med hjälp av hydraulik, får man röret att expandera. Föreställ dig en gigantisk Mollyplugg ungefär. Sedan kan röret används som det är, alternativt fyllas med armerad eller oarmerad betong.

Stödpålar eller mantelbärande pålar

Stödpålar går hela vägen ner till berget under huset och det är således det som bär upp lasten från byggnaden. Mantelbärande pålar används ofta när den fasta marken (berget) ligger alldeles för djupt. Det finns tre typer av mantelbärande pålar: friktionspålar, träpålar och kohesionspålar.

Friktionspålar används framförallt i mark som är sandig eller grusig och där det helt enkelt är för djupt att ta sig ner till berget. Byggnadens last tas då upp av friktionen mellan pålens mantelyta (själva sidan av pålen) och den omgivande jorden.

Träpålar fungerar också som ett slags friktionspåle eftersom de inte tränger ner genom friktionsmaterialet i marken ner till berget. De fastnar tidigare tack vare sin friktion. Pålarna är mer känsliga för markvibrationer samt variation av grundvatten.

Om marken är lerig använder man kohesionspålar. Det är själva kohesionskraften som tar upp lasten från byggnaden, kraften uppstår mellan pålens mantelyta och den omgivande leran. Kohesionskraften innebär att molekyler inuti marken binds samman. I kohesionsjordar får marken sin bärighet från vidhäftning och den utnyttjas alltså med hjälp av svävpålar (pålarna ”svävar” i jorden och står inte på berget).

Vanliga frågor och svar