Modern eller traditionell markbaserad rening?

En modern markbaserad rening (MMR) uppfyller de krav som miljökontoret ställer, även krav gällande hygieniseringen. Men vad är egentligen MMR och vad är skillnaden mellan MMR och ett traditionellt markbaserat reningsverk (TMR)?

TMR – Traditionell markbaserad rening

Under mitten av 1900-talet utvecklade man TMR, tanken var att öka smittskyddet. Det är inte någon nyhet att spillvatten från hushåll kan göra människor och djur sjuka. Under 1900-talet har flera typer av avloppslösningar testats och utvecklats, till exempel förfinades infiltrationsbäddar och markbäddar under 1970- och 1980-talet. TMR används framförallt där skyddsnivån är normal och tekniken är generellt sett robust och tillförlitlig. Den här lösningen uppfyller dock inte kraven för reduktion av fosfor och kväve. Det finns vissa nackdelar med den traditionella markbaserade reningen. När rening av spillvatten sker krävs nämligen syre för att organiska föroreningar ska kunna brytas ned samt för att bakterier och virus ska reduceras. Syrebrist är dessvärre ett vanligt problem i den här typen av anläggningar. Både markbädden och slamavskiljare är helt och hållet beroende av ventilation. Markbädden ska få sin ventilation via slamavskiljaren och ledas ut över taknocken.

Fungerar rörledningarna som de ska bildas ett drag i systemet som syresätter markbädden. Utan det här draget tillsätts inte tillräcklig mängd rent syre, vilket innebär att den biologiska processen i markbädden inte kan bryta ner BOD (biochemical oxyen demand – biokemisk syreförbrukning), COD (chemical oxygen demand – kemisk syreförbrukning) och ammonium. Markbäddar som ligger ytligt är i regel bättre syresatta än mer djupliggande bäddar.

Förutom markbädden krävs en slamavskiljare till TMR. Slamavskiljarna består vanligtvis av trekammarbrunnar och plasttankar med eller utan skiljeväggar. Till slamavskiljarna tillförs syretärande (organiska ämnen som ammonium) avloppsvatten från bostaden, vilket i sin tur leder till en extremt syrefattig miljö. Dock finns det fortfarande syre i en annan form (sulfat). Bakterier i avloppsvattnet föredrar fritt syre men kan klara sig även i sulfat. Dock blir bakterieutvecklingen långsammare, vilket ger upphov till gasbildning. Gaserna stiger upp till ytan inuti slamavskiljaren vilket gör att slam håller sig flytande på ytan. Om slamavskiljaren fungerar som den ska släpper gaserna vid ytan, vilket gör att slammet sjunker ner till botten av tanken igen. Men om ventilationen i slamavskiljaren inte fungerar som det är tänk blir vattnet istället mättat på mikroskopiska gasbubblor – det leder till slamflykt. Det innebär att slammet trycks vidare ut i reningssystemet och orsakar stopp längre fram, alternativt sätter reningsfunktionerna ur spel. Bädden kan alltså sättas igen av slammet.

Men varför uppstår då syrebrist oftare i traditionella markbaserade reningssystem? TMR-anläggningar anläggs vanligtvis med självfall, vilket innebär att det finns ett fall från huset hela vägen till markbädd och slamavskiljare.

Det finns olika orsaker till syrebrist i TMR-anläggningar, varav de vanligaste är:

• Sättningar i rörgraven. Om rören satt igen sig bildas vattenlås som helt eller delvis hindrar ventilationen från att fungera optimalt. Sättningar i rörgraven kan bero på markbelastning av tunga fordon eller extrema väder (stora regnmassor eller kraftig snösmältning).
• Felmonterade pumpar. Ligger det pumpar i vägen kan det stoppa ventilationsflödet. Ibland finns det pumpstationer framför slamavskiljaren, vilket kan resultera i att ventilationen bryts och i värsta fall bildas slamflykt.
• Påkopplade byggnader. Om flera bostäder anslutit sig till TMR-anläggningen kan det orsaka tjuvdrag. Tjuvdrag innebär att det dras in luft från oönskat håll.
• Vakuumventiler. Finns det vakuumventiler eller ingen tillräcklig avluftning, uppstår syrebrist.

MMR – Modern markbaserad rening

MMR och TMR bygger på samma grundprinciper och själva uppbyggnaden av de bägge alternativen är lik. Den stora skillnaden ligger snarare i funktionen. MMR-anläggningar är nämligen uppbyggda av moduler som fungerar som ett förstärkningslager. Biomassan som landar i anläggningen hamnar därför högre upp, vilket resulterar i mindre mängd biomassa i jordlagren. Fördelen med den upplyfta miljön är att syregenomsläppningen ökar. Det i sin tur leder till att anläggningen blir mer effektiv, vilket också är en anledning till att MMR-anläggningar ofta är mindre än TMR-anläggningar.

MMR-anläggningar har ofta samma problematik som TMR-anläggningar – bristfällig ventilation. Dock tenderar MMR-anläggningar att bli igensatta snabbare eftersom de vanligtvis är mindre än TMR-anläggningar. MMR-anläggningar är ingen genväg – samma förutsättningar gäller för bägge system, det är viktigt att ventilationen fungerar optimalt.

En fördel med MMR gentemot TMR är dock att anläggningen består av moduler som lyfter upp hela anordningen. Det gör att mikroorganismer etablerar sig ovanför jordlagren och inte inuti, vilket ger en bättre syresättning. Eftersom biomassan ligger ovanför jordlagren och inte inuti bildas en högre genomsläpplighet av vatten. Allt kan vattnet passera enklare och renas därför bättre.

MMR och TMR måste kompletteras

Både MMR och TMR klarar kraven för normal skyddsnivå, men gäller det hög miljöskyddsnivå är MMR ofta det bättre alternativet. Dock kräver miljöskyddet alltid att all markbaserad rening även ska kompletteras med andra lösningar, det beror på att anläggningen ska kunna uppfylla fosforkraven. Kompletterande lösningar kan bland annat vara förfällning eller en fosforfälla som ligger efter markbädden. Fosforfällan består av ett reaktivt filtermaterial som binder fosfor när det har ett högt pH-värde (9,5 – 12). Om fosforfällan inte fungerar kan det bero på att markbädden som kommer innan fällan inte är tillräckligt syresatt. Det gör att det organiska materialet belastar fosforfällan.

Ett annat sätt att bli av med fosforn är genom förfällning. Det kan gå till på olika sätt – antingen kan fällningsmedlet tillsättas direkt i slamavskiljaren eller under diskbänken. Ett vanligt problem med förfällning handlar om att fällningsmedlet tappar sin förmåga att binda fosfor snabbt. Fällningsmedel består oftast av en metall-jon bestående av aluminium. Materialet reagerar när det kommer i kontakt med den lösta fosforn. När fällningsmedlet kommer i kontakt med vatten börjar hydroxidjoner omgående att bildas, vilket gör att fällningsmedlet förlorar förmågan att binda fosforn. Därför är det väldigt viktigt att fällningsmedlet tillsätts där den lösta fosforn finns, vilket oftast är inuti slamavskiljarens inlopp.

Vanliga frågor och svar